Vecka 20 hej magen

Plötsligt är vi inne i vecka 20. 19+1 som man säger på graviditetsspråk, och jag njuter riktigt av att ha kommit hit. Allt känns så nära. Även om man blir tung osv mot slutet, så är målet ändå nära då. Man har sin gåva runt hörnet. I början är den så kallade "belöningen" väldigt långt bort, samtidigt som jag var så sjukt trött, lite illamående och gråtig. Jag kunde börja gråta av utmattning vid försöket av att gå 2 km haha. Sedan ser man ju inledningsvis nada på magen eller liknande. Det är liksom inte de härligaste symptomen som gör sig till känna i början.

NU hörni, är det ett annat liv. Jag mååår bra, jag orkar träna igen, jag orkar gå, och får dessutom främst tecken om att det finns ett liv i mig, genom att det känns lite i magen, och inte minst, att den syns. Pja, man får ju räkna bort de kommentarer om att man ser helt ogravid ut, de kan sätta igång lite noja. Dessutom ska jag ju inte föda imorgon? Hoppas jag hihi. Efter några stycken som menade att det måste vara "kort gånget" eller att det "inte syns" bokade jag en tid hos barnmorskan för att lyssna på fosterljud. Det var med blandade känslor då det inte är säkert att man skulle kunna höra fosterljud redan då, vid de skedet även om Snurpsson skulle leva, men jag tog chansen och blev så lycklig när jag kunde höra lilla hjärtat slå.

Jag förstår att alla vill väl och förmodligen är syftet att ge en komplimang, så tar inte alls illa upp, men dessa satte igång en liten stress i mig. Det handlar inte om att folk gör fel, utan att man som gravid lever under en ganska stor ovisshet. De enda man har att gå på är om det känns något i magen, eller om den växer, och då när folk menar att den inte syns undrar man ju om hela graviditeten stannat av. På tisdag har vi rutinultraljud, ska bli så spännande. Sedan ska vi med våra familjer avslöja om det är en pojke eller flicka veckan efter så det kommer bli höjden av spännande.

PoK

Gillar

Veckan från kamerarullen

Här har vi veckan i bilder. Har varit en väldigt fin vecka med en blandning av C-uppsatsskrivande, jobb och skoj.

I måndags kom min brorsa till Sthlm. Vi skulle nämligen på italiensk matlagningskurs. Hur kul? Både han och jag har alltid varit väldigt intresserade av matlagning och inte sällan diskuterar vi kvällens middagar på facetime haha. Matlagningskursen hölls i alla fall av Johan Wallin som jobbat 30 år i det italienska köket, och vi lagade en hel del gosaker. Ovan ser vi en klassisk Pasta Puttanesca.

Ah vädret har ju varit magiskt. Finns inget bättre än en blå himmel, sval mjuk luft, doft av blommor som börjar slå ut och fågelkvitter en sen kväll. Nu är det tusan vår.

Jag och Gurkan var på nypremiär av Änglagård som fyllde 30 år, då filmrullen var nyrestaurerad. Bättre kvalle med andra ord. Kvällen ägde rum på Filminstitutet, Gurkans förra jobb och inledde med lite mingel, bubbel och vin, innan filmen visades.

Denna bild motsvarar alla mina förmiddagar. Kaffe och C-uppsats.

Ja här är ju jag! :) Vårig varm dag i Sthlm mhm.

Jobbade igår med Michaelisen. Fotade en hel del fint och åt absolut en obligatorisk Spicy Tuna på Joe. Jag tog dessutom en Green Gains. God ändå!

Såhär ser det för det mesta ut när vi jobbar. Klädbyten i bilen hihi.

Sen träffade jag denna pingla. Sofie!!!!! Mintmatcha <3 (från Pepstop) i humlan. Det riktigt stekte på igår måste jag säga. Detta var verkligen på tiden eftersom som Sofie bor i London numera. Vi lärde känna varandra när vi var 18 i Milano när vi var där på "on stay". Min första trygghet! Minns fortfarande när jag såg henne första gången komma intraskandes i receptionen på vårt modellboende och jag satt där utanför hissen i en fåtölj för att få bättre wifi.

Situationen nu! Hoppas ni haft en fin vecka och har en fin helg. PUSS

Gillar

[Gästinlägg] Att bli pappa

Det här inlägget kommer kanske ha en lite annorlunda infallsvinkel på ett ämne ni redan fått läsa om här på Gretas blogg, och med stor sannolikhet kommer få mer av framöver: Föräldraskap.

Att få beskedet om att man ska bli förälder är bland det största och finaste man kan få vara med om i livet. Anstormningen av känslor och tankar är uppenbar, och det som snurrar i kroppen och huvudet är mycket. Kärlek, glädje och stolthet, förväntan och nervositet, och en stor dos ansvarskänsla och tacksamhet.

Jag funderar en del över min roll som blivande pappa. Av helt naturliga skäl är det Greta som är hjälten i vår resa - det är hon som bär vårt barn, och jag finns där för att stötta henne. Mammarollen är inledningsvis väldigt väldefinierad, hon bär barnet och får det lilla livet att växa inom sig, hon föder det och ammar det. Hon skapar livet och vårdar det.

Papparollen känns på det stora hela något mer diffus - och det är kanske så det ska vara? Jag står bredvid och hjälper till, praktiskt och känslomässigt, finns när och där det behövs. Även om det upplevs så, så känns det bra, och jag vet att Greta uppskattar det. Jag funderar också hur det ser ut längre fram. Hur tar vi emot vårt barn, hur ska vi fostra Snurpan? Vem ska vår lilla person bli?

Om ni som läser har en partner som är pappa, eller till och med är det själva(!), uppmuntrar jag er att reflektera över hur ni närmade er papparollen. Pratas det för lite om det nuförtiden - vad det innebär att vara pappa? Om det finns en tydlig papparoll, eller är det så att den inte behöver definieras? Att få bli pappa är nog det jag känner mig mest stolt över i mitt liv och det är så fint att få uppleva allt vad det innebär.

Möjligtvis så dyker jag upp här igen och delar med mig av tankar om att bli pappa, under graviditetens gång och i fortsättningen. :)

//Gustav

Gillar