7. Coffee talks - Tankar då vs nu

Jag vet inte vad som händer, men det känns som att jag genomgår en transformation till vad jag tror det är det positiva. Jag är inne i en fas då det känns jag jag ändrar det mesta. Jag känner mig som mig själv igen, efter kanske 7 år av en förvirring,. Ett angrepp, likt en flåsande demon hängandes över mina axlar.

Det känns som att jag mer eller mindre håller på att bygger om min hjärnstruktur. Jag har ändrat så mycket beteenden, tankar och därmed känslor och i sin tur även värderingar, drömmar och mål. Omständigheterna i mitt liv är inte så särskilt annorlunda, men jag känner mig så mycket gladare. Min hjärna var tidigare så totalt inställd på att det var bekräftelsegivande intyg som bevittnade om min lycka, men jag kräver inte längre något särskilt från mig själv för att uppleva välmående.

Förut:
(Fram tills kanske 1-2 månader sedan tragiskt nog)
Jag hade konstant tankar kring vad som skulle GE mig lycka. "OM jag lyckas med LALA så blir jag glad", och jag ifrågasatte inte ens detta. Klart jag skulle försöka bli känd om det skulle göra mig glad?? NEJ NEJ NEJ, detta är så fel.

Nu:
Jag har börjat hitta glädjen inom mig själv istället för att söka den utifrån. Jag känner inget som helst behov av att exempelvis vara känd, däremot vill jag gärna nå ut till många människor så jag i en ännu större mån kan jobba med kreativa uttryck och att hjälpa andra. Detta är en mer sann väg att följa mitt hjärta. Oj så lätt man kan skapa förvirringar inom sig själv. Kan jag jobba med kreativa uttryck, skriva, vara egenföretagare, entreprenör osv utan att vara känd över huvud taget är det väl desto bättre?

Förut:
(Hela livet fram till ca i Februari detta år.)
Har alltid haft sjukt svårt att ta kritik. Kände inte att det var OK att vara lite fel på några punkter, jag kunde inte backa upp med med att jag faktiskt är en riktigt härlig tjej överlag.

Nu:
Jag förstår att det tillhör det perfekta och mänskligheten att inte vara felfri. Kan istället skratta åt mig själv, eller tänka att stan vad bra, detta kan jag förbättra.

Förut:
(Från jag var ca 14 - 22 ish.)
Hade så svårt att bestämma vilken typ jag ville vara. Hade någon tanke om att försöka tillhöra en kategori. Kunde röra sig om klädstil, matstil, personlighet osv. Tror detta hade att göra med att jag var osäker i mig själv och vem jag var och därmed försökte söka en bild av mig själv i en annan grupp, en tillhörighet.

Nu:
Vet jag att jag bara är jag. Jag har inga regler för vem jag är längre och försöker i högsta mån att inte definiera mig utifrån yttre faktorer. Jag är bara jag, för vad det än innebär.

Gillar