äntligen får jag svar - lång personlig text

Jag minns knappt när allt detta började. Men jag minns hur jag skakade på läpparna när jag fick svara på fråga efter fråga inne på psykiatrin. Men jag ville. Jag ville hjälpa mig själv att möta vem jag är, och hitta mitt bästa jag. Att finna mina starkaste sidor och leva utifrån dem. Jag var trött på att prestera i ett fack jag inte passade in i.

Jag hade aldrig tidigare vågat prata om mina "problem" jag upplevde. Jag kände en skuld i att ha drabbats av en ätstörning, att inte kunna fokusera i skolan, att leva med så mycket ångest och konstiga beteenden.

Jag ville också vara den att få A, 2.0 på högskoleprovet osv, och gav allt men kände mig bara dum i resultaten. Jag kände att JAG inte syntes i resultaten. Jag försökte verkligen. Liksom det har varit en ständig strävan att finna en plats där jag kan få glänsa.

Hur som helst hade jag anat under en längre tid att det kanske ändå fanns en förklaring till hur jag funkar, och en kanske bättre anpassad tillvaro. Eller jag har alltid förstått att jag måste ta min egen väg, att det är då det kommer att gå som bäst, men vad är min väg? Vad är mina styrkor? Och vad ställer till det? Varför hamnar jag i situationen med panikångest, eller tänker kafastrofscenarion i 5 led.

Hur som helst har det gått veckor, timmar, samtal, tester, tårar, läkarbesök, innan dagen idag till ära kom att möta mig. Jag har alltså sedan 2017 utrett om jag har ADHD och var idag kallad till resultat. Trots att jag var helt förberedd på att jag aningen har ADHD, eller inte, så var det nervöst. Liksom det är så mycket energi jag investerat i denna utredning och men jag hade börjat ställa in mig på att jag faktiskt inte hade någon ADHD, att jag liksom kanske bara varit extra känslig. Trots detta visste jag ju hur mycket symptom jag har och att jag i annat fall låg gränsande.

Klockan 10 i morse kommer jag in i mottagarrummet och slår mig ned i fåtöljen, och med en gång får jag reda på att de kommer att fastställa ADHD som diagnos. Jag blir faktiskt lite tårögd när jag skriver detta. Liksom snart 24 år senare. Alla gånger jag känt mig så dum men innerst inne så smart. Alla lärare som ifrågasatt min pluggteknik, då jag tänker rätt men får fel. Jag minskar parenteser, ett minustecken osv och vips är resultatet fel. Att plugga kvällen uti ända men inte ens få i närheten så bra resultat som vissa andra.

Jag har även under utredningen gjort en rad olika tester och fick reda på resultatet på även dessa. Det var kul för att 3 st visade på helt normala resultat, och det som faktiskt liksom "förstör" över alla delar, det är tiden - jag är långsam vilket gör att man inte kan sätta poäng. Men sett till svaren utan tidsbegränsning så presterar jag bättre än genomsnitt. Det var jättekul att höra. Jag tänker bara på den gången jag skrev högskoleprovet och jag faktiskt fick typ alla rätt, men bara hann med sisådär 1/3-del. vad skulle hända om jag fick mer tid.

Liksom jag har alltid känt mig smart, men det har fan varit lite tråkigt att aldrig få detta bekräftat, eller aldrig bli sedd som smart. Jag känner mig faktiskt från och med stunden idag som lite mer mig.

Nu kommer jag få lära mig mer om diagnosen från början på nästa år i en utbildning, sedan den gå i KBT om jag vill och om redan en månad prova ut en potentiell medicin för att se hur det skulle kunna vara. Är man ärlig mot sig själv kan saker bli bättre. Jag känner mig faktiskt himla tacksam. Tack till alla som är en del av min resa är på bloggen. Jag älskar er.

Gillar

Kommentarer