Att ta sig fram och finna sin ursprungsstam

Likt en melodi,
att pulsartat chippa efter andan i ambition att bli fri.

Detta har jag förmått så många gånger,
men istället för en melodi har det inom mig gestaltat falska sånger.

Ett gällt ljud,
dämpat i en instängd skrud.

Det är skillnad på ett gripande mörker, eller en topp följt av en dal,
men även natten möter solens strålar, om kvar man står sval.

Enda längst där inne finns en räddning som kommer i lugn och ro,
den kom när själen hade funnit en plats att ostört bo.

Det blev ett hem när mina demoners flåsande istället fick lämna,
att börja andas medan de sakta fått vända .

Viljan är stark, och kan ta en fram,
men att chippa signalerar att rena lungorna är fyllda av damm.

Att skapa panik för att rädda sig själv,
att simma mot strömmen i en kraftig älv.

Att slappna av och knyta an till det inre,
kan vara läskigt men kommer aldrig göra en mindre.

Man behöver inget veta,
jag är min själ och har enbart benämningen Greta.

Allt annat är sekundärt,
det om något har jag lärt.

Det betydyder inte att jag är obrydd,
utan är bara en vetskap som medför skydd.

Varför inte glida på vågorna som vill låta oss färdas,
varför leva med demonerna i acceptans att härdas.

Landskapet är öppet och vattnet kluckar i ro,
även över öppet hav leds vi av en bro.

Att resa och ta sig fram,
för att samtidigt finna sin ursprungstam.

Gillar

Kommentarer