Att våga erkänna att jag fortfarande kämpar

Jag passerar fortfarande de moln som känns som en krampaktig ilning från käken och ned i bröstet. Det är som att det är "ocoolt" att skriva om tuffa saker som är nu, och inte förr. Och på en gång vill jag backa upp detta och säga "men det är inte tufft NU, jag mår mycket bättre", och så är fallet även om det nog också ligger mycket försvar i det, men jag kan ju inte neka för mig själv att jag fortfarande skapar denna ångest eller ja, känsla i bröstet, om det så vara en liten stund.

Jag vill ge mig själv en eloge att jag inte längre lever och fortsätter leva i en konstant ångest som aldrig släpper, och det är lätt att glömma att det är så nästan alla processer ser ut. Det vore märkligt om jag gick från att en period ha panikångestattacker varje dag, och sedan plötsligt vakna upp och ha ändrat hela min tankestruktur och vad jag känner. Det är starkt att jag jobbat mig ifrån att börja gråta varje dag i stora mängder och leva i en tappad livsgnista, tills att nu vara mest jätteglad även om jag ibland dippar. Det är viktigt att zooma ut och inte den enstaka gången som ruta 1. Det är skillnad på 10/10 gånger och 1/10 gånger och det är skillnad på att gråta så att man skakar eller känna ett lätt tryck för bröstet och fälla några tårar.

Jag jobbar med andra ord fortfarande med mig själv, och någonstans har jag börjat acceptera att allt är bra precis som det är. Jag har så länge skapat ångest FÖR att jag har ångest och får stresss stress över första, andra och 928374926498e rundan av ångest. Just därför vill jag nu skriva ut i runda 1 att där kom den, och istället för att bli arg, besviken och tycka att jag kommit kort i min utveckling vill jag säga att ja den kom, och jag byggde inte vidare på den, för jag vågade erkänna för mig själv att perfektion skapas av allt, och allt som sker är nödvändigt.

Gillar