Som ni säkert många vet, har jag haft en ätstörning, det var länge sedan nu men ändå minns jag precis alla beteenden, och hur det var. Det är helt sjukt på något vis. För det är så mycket av det jag då brydde mig om SÅ mycket som jag inte kunde tycka var mindre intressant nu. Jag minns hur jag funderade en hel sommar om jag skulle äta en bulle, men nä det blev inte av. Jag minns att jag fick något serverat med ris, och spottade ut de lilla riskorn som råkade följa med i tuggan, och hur jag var så rädd att någon gång gå upp i vikt. För innerst inne, visste jag att det inte var hållbart. Jag hade utebliven mens i många år och det stressade mig så jäkla mycket.

Vad jag litegrann vill komma till är hur det kommer att bli bra om man vill. SÅ BRA. Jag visste att jag skulle kunna tvinga mig att äta det jag bokstavligen var rädd för, jag visste att jag skulle kunna gå upp i vikt, men jag visste inte att det skulle kännas bra.

Något jag hade behövt veta, var kring den här vikten, och suget efter att äta, att det lägger sig. Det neutraliserar sig. Man går först upp mer, och sedan kommer man efter en tid att börja tappa lite. Inte för att man försöker, utan för att kroppen först lägger på sig mer än nödvändigt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna äta bullar, pasta eller under en period ens gröt, utan att bli tjock. Jag trodde heller aldrig jag skulle kunna känna "nu är jag nöjd, jag vill inte ha mer", men det kom, och det kommer för er med.

Du som har en ätstörning vill leva ett liv fri från den, oavsett vad du tror nu. Jag ville NÄSTAN ha kvar den, så jag skulle hålla mig i form. Men grejen är, att vi kommer nå våran bästa form när vi blir fria.

Här är mina 3 steg.

1. 2014. När jag var besatt av att kontrollera allt, men mådde annars "bra" - eller ja kroppen var paj men ja annars.
2. 2018. Tuffaste tiden i denna historia. Tror det är mer än 20 kg skillnad mellan dessa. hade fått tillbaka mens osv, men hade blivit halvt intolerant mot allt jag åt, hade alltid svullen mage, var konstant hungrig, gick upp i vikt fast jag åt SKITNYTTIGT, hade INTE släppt taget utan var fortfarande tyglad bara att kroppen inte kunde ge med sig längre.
3. Nu - 2020 dvs. För någon dag sedan åt jag MAX meny och bulle, tänkte inte ens på det. Tränar och är fett stark och känner mig allmänt fri och glad och vill äta bra såklart, men ja, lite bullar och kakor, drinkar slinker också ner. Och tippar på att kroppen kanske släppt ca 6 kg sedan mittersta bilden.

Wow, nu måste jag tipsa om en dokumentär jag såg igår. Free Solo. Den handlar om Alex Honnold - en känd bergsklättrare som ska utföra en friklättring på en vertikal bergsvägg på en höjd av 910 meter, rakt upp, lokaliserad i Kalifornien.

Hänger ni med: - 910 meter rakt upp, utan någon säkring. Riktigt läskigt!
Vad jag vill diskutera här, är det faktum om han faktiskt väljer att utföra detta. För detta handlar inte om enbart hans enormt höga klättringsnivå, utan risken. I dokumentären övan han på väggen med säkring inför filmningen, och flera gånger faller han. Självklart tar han större risker med säkringen, men ändå, det är helt enkelt livsfarligt.

I dokumentären testar de även hans hjärna genom att kolla hur han reagerar på olika saker, och då verkar han inte reagera så särskilt mycket, vilket jag tycker är intressant. Anledningen till att vi har rädslor och reaktioner är för att överleva och signalera vad som är farligt för att undvika dessa saker.

Han verkar helt enkelt inte riktigt ha den signaleringen, alternativt jobbat om definitionen om vad som är farligt i hjärnan, och vad som också är intressant i detta är vad detta lett honom till. Att han klarar det som egentligen är nästan omöjligt, och jag undrar inte om alla människor har en likartad kapacitet bara vi vågar.

Nu vill jag DEFINITIVT INTE uppmana folk till att testa just friklättring då detta är livsfarligt och många dör, men kopplat till förra inlägget, där jag pratade om att "våga leder en till ens drömmar", så tycker jag detta är väldigt intressant.

Menar att; vad händer om du vågar göra alla de små grejerna du tror du inte vågar?

Okej, vet i vad jag har kommit fram till? Pja, en RAD olika saker.
1. Desto mer skärmtid desto mer ångest
2. Jag vill bli framgångsrik för vad jag gör och inte vem jag är

Detta är intressant. VI ska älska oss för vilka vi ÄR och inte vad vi gör. Det är självkänsla. NU för tiden är ju "influenceryrket" väldigt stort, och jag tror influencers är den målgrupp som mår SMÄST.

Man blir framgångsrik för vem man är, och i andra fallet - man misslyckas inom vem man ÄR.

För att få likes för SIN resa, SIN mat, SIN kropp, SIN partner, SINA upplevelser, SIN bostad, SITT LIV - är att låta andra värdera dessa delar OCH - OM andra gillar dessa delar blir man framgångsrik. Framgången bygger i stor utsträckning på vem man ÄR.

Bloggen mår jag faktiskt jättebra utav. Jag typ älskar er, så himla fina är ni som läser. Det känns mer som vi har lite samma intressen och samma vilja, än att ni följer MIG - och det är ju SÅ BRA. Det känns mer som att jag förmedlar något vi alla tycker är jätteviktigt? Dessutom handlar detta inte om att tränga igenom en like-algoritm, utan jag bara skriver, ni bara läser och säger vad ni tänker!

Insta däremot, har jag kommit fram till inte är sunt att låta avspegla ens liv i samma grad. Eller vad tänker ni? Jag har i alla fall kommit fram till att jag vill lyckas som entreprenör och inte influencer. Dvs för vad jag GÖR, och inte vem jag är. Att ha följare har ju alla som blir framgångsrika ish, men som sagt är detta en ganska stor insikt för mig. Eller sa jag det haha? Nä, men det är det.

Om man gör något som går dåligt kan man säga - detta gick ingen vidare, jag startar något nytt. Men satsar man bara inom fältet för hur ens liv ser ut blir det svårt att byta, och detta är vad jag tror föder så mycket dålig självkänsla och kanske självhat. Vi kan inte bara byta liv.

Jag tror 100% på att LEV DITT LIV, och dela vad du skapar.