Den senaste tiden - vila i frid älskade morfar

Inget blogginlägg igår, och jag känner att jag varit allmänt frånvarade, men med anledning av var rubrik förmedlar. Jag har behövt vara uppe i annat, och därför har jag velat säga här att det varit tufft nu under tiden som varit.


----
För drygt en månad sedan fick min morfar åka in på sjukhuset, och sedan dess har vi alla i familjen velat vara närvarande, där med honom, med mormor och med varandra. I fredags var läget kritiskt för morfar, och därför åkte jag dit på lördagsmorgonen. Jag höll hans hand, klappade hans kind och försökte bara njuta av att få stå vid hans sida enda in i slutet. Timmarna gick, dagen gick och tårarna rann.

Sedan månader tillbaka så hade vi planerat en hejdundrans kväll med vi 8 tjejer som jobbat på iDeal. Det var planerat middag på Ciccio's, och efterföljande utgår på Spybar. För att fira allt vi gjort och ådstakommit, och för att verkligen få umgås hela gänget nu när projektet kommer att avslutas.

När klockan var 17.00 den 29e februari visste jag att OM jag skulle kunna vara med tjejerna, var jag tvungen att lämna morfar och sjukhuset ganska snart. Med blandade känslor då och nu, åkte jag till middagen, med en lätt svindlande känsla. En känsla av att vara bedövad från omvärlden. Jag visste att samtal kunde komma när som helst samtidigt som jag försökte leva mig in i en utekväll den dessa fantastiska tjejer.

Någon timme där på börjar samtalen från mamma och pappa att ramla in och jag känner hur känslorna påverkar mitt sinne mer än den alkohol jag hittills lyckats sörpla i mig. Jag får höra att det är extremt nära slutet och några minuter senare kommer ytterligare ett samtal. Han har fått släppa taget och somna in i den vila han är så väl behövd. För hur gärna jag än vill att du morfar ska finnas i mitt liv här på jorden, vet jag att du har hafft 93 fantastiska år, och jag är glad för att du fram till en månad sedan har kunnat dricka kaffe på balkongen hemma hos er. Jag är glad för att denna tid inte varit 10 år, utan dina år har istället utgjorts av dina levande dagar.

Jag står på Nybrogatan och känner hur tårarna börjar rinna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är ganska långt till sjukhuset, och det är sent. Ska jag lämna tjejerna för att åka hem själv och sova? Kanske hade det varit bra. Men jag möts av 1000 änglakramar, och känner att oavsett om jag är ute på spybar, så är jag med dessa tjejer trygg. En helt märklig känsla att vara ute i ett folkvimmel och har aldrig upplevt att man fått frågan "tja, hur är läget?" så många gånger förr. För den har aldrig varit svårare att svara på.

Så småningom åker jag hem sov tills mamma dagen efter ringer på dörren. Vi ses hela familjen och gråter, fikar och minns allt vackert, vem du morfar varit och är.

Tack för de livet du delat med mig fram tills jag är 24 år gammal, nu kommer du finnas i mitt hjärta i vår delade energi i all evighet. Du har levt i tacksamhet och glädje, nu ska du få vila i frid.

obs, har berättat helt utifrån mitt perspektiv för att ge andra inblandade respekt.

Gillar