Gick jag in i väggen?

Jag tror nog jag gick in i väggen där för ett år sedan, eller jag menar, vad är liksom dess definition om det inte handlar om alla dessa miljontals tårar, den konstanta hjärtklappningen, alla panikångestattacker, känslan av att golvet skakar när man sover och att alltid känna sig helt utmattad. Att inte klara att höra den minsta negativa feedback utan att falla ihop totalt. Jag menar, fine att man är känslig, men så känslig är jag inte. Jag klarar att höra mina förbättringspotential utan att få yrsel och braka samman.

Jag minns den gången jag stod på ett jobb och fick sms från olika arbetsgivare på samma gång, helt oskyldiga, bara frågor om arbetsmöjligheter; och jag känner hur det blir suddigt, hur golvet känns så galet långt bort och hur jag känner mig helt borta. Det är vingligt, och jag har en krampaktig känsla som griper tag i mig inifrån. Senare samma kväll kommer min mamma och pappa och hämtar mig på jobbet.

Jag minns också den gången jag hade skiljts från mamma i en vanlig promenad, och jag plötsligt drabbats av en så enorm ångest. Jag ringer henne, hon svarar inte. Hon är bara upptagen men att jag inte några fram där och då gör mig kallsvettig. Jag har byggt upp ett så fruktansvärt dåligt samvete mot en sak jag sa, jag ringer till pappa, och fan försöker lugna mig. Tårarna forsar. Jag sätter mig på en sten i det lätt modiga vädret, och ser ut över vattnet. På något vis ser det så rofyllt ut, och det enda jag vet är att jag vill bort. Jag vill bort från mitt liv, jag vill inte dö men jag vill bara inte vara i mitt nu. Jag vill aldrig mer ha ett sms, en besviken kompis över att jag inte hört av mig eller en förfrågan om jag kan jobba. Inget spelar någon roll. Jag skiter i mina drömmar. Jag har sett pappa gråta en gång, och det var för några år sedan när hans bror gick bort, men jag hör hur förtvivlad min pappa är, hur han har gråten i halsen. Någon timme senare sitter vi på altanen och jag ser några ensamt tårar singla ner från hans kind. Det var så hjärtskärande.

Där och då förstod jag att jag var tvungen att göra en förändring. Är nuet värre än ikke medvetande går det inte. Och hur jävligt allt än kändes där och då, har detta varit ett viktigt steg för mig att möta, för att komma till insikter som jag aldrig tidigare burit. Det var livsförändrande.

Förlåt mamma och pappa, förlåt vänner och tack till alla som stöttat mig och som gett mig tid.

Här är bilder från händelse nr 2 . Jag hade sådan sjuk ångest.

Gillar