inställda planer

Som jag hintade i mitt förra inlägg, har jag åkt på en redig mängd förkylning eller vad vi vill kalla det.

Potentiella smeknamn: demonsjuka med fokus på halsont, John blund gone wild, snuskgumma rakt från fyllebänken i nyktert format.

Efter jag skrev här igår la jag mig och sov till efter 1, för att sendan ägna en timme vaken - lite mat och så behövdes, för att sedan sova till kl 5 och vakna av mamma som kom och hämta hem mig.

Jag åt middag, spelade spel(!?) i en merlik zombieversion innan jag somnade igen. Dagen idag har sett så gott som lika dan ut, bara att den än bara kommit till mitten och detta bloggade är ett nytt inslag. Har med andra ord i alla fall sovit igen till halv 2 efter morgonens ensamma timma vaken.

I detta inlägg vill jag inte bara berätta om mitt förkylningsläge, utan något jag får tampas med när jag är sjuk; ångest, och framförallt över att missa saker jag planerat in.

Denna vecka skulle ha blivit en riktig pangvecka. Den liksom bara andades NU KÖR VI.

Jag blev sjuk i söndags kväll utan att riktigt vilja erkänna det, och fick ställa in måndagens planer. Jag skulle sälja av lite kläder jag haft ute på facebooks marketplace, vilket var det absolut enda jag fick gjort, för att sedan ställa in min kompis-date med Adrian som jag hade sett fram så mycket att träffa. Jag hade även under helgen motiverat suttit och bokat in en mängd träningspass jag skulle genomföra. Sprint, core, spinning, bodypump, CX worx, men har fått avboka ALLA. Jag skulle plugga bättre än Einstein själv, men känner mig som en föråldrad überseg kola som oföljsamt ej vill tuggas.

Här är Adrian <3

Nu till det värsta av allt; jag skulle ha på riktigt börjat mitt nya jobb idag onsdag, men fick ställa in det med, och vet med 99% att jag kommer behöva göra detsamma imorgon. Dessutom skulle jag ha käkat middag med ett gäng tjejer ikväll, det händer inte heller. Varav en, fina Sally, som vi har på nästa bild.

Jag undrar om det gemensamma i detta handlar om att jag liksom blir fråntagen makten? Sedan har jag jobbpass i helgen, och nu är det väl tidigt att säga hur det kommer till att bli med dem, förmodligen är jag frisk, men ni fattar grejen, och vad kan man göra, INGENTING - acceptera.!

Nu har min ångest för denna gång bara legat och gullat med mig. Verkligen. Jag tror att det är denna inledan till acceptans som hjälper mig, men jag vill också säga att jag förstår dig som faktiskt känner dig så jäkla värdelös, och det är du ABSOLUT INTE. Utan jag förstår dig för det har jag också gjort.

Vilket jag igår kväll gjorde senast.

Man älskar ju att man har en ok stund och sedan pratar om allt jobbigt i dåtid, men ändå ett nice tecken hur snabbt hjärnan kan vända om.

Ibland blir jag mer rädd för ångesten jag får (skapar) än sjukdomen själv, när jag blir sjuk. Är det inte ändå komiskt, att detta kommer likt en prövning från universum, att JUST veckan då jag ska börja och är så jäkla motiverad, faktiskt blir sjuk? Det känns som någon vill säga mig "GRETA, du MÅSTE klara det". Alltså, att bli sjuk, utan att vara så beroende av att allt går som planerat.

Det händer alla. Och jag klarar det, och vill faktiskt ge mig en liten klapp på axeln för att jag inte dränker mig i min ångest för tillfället. Här har vi också Anisa, kärlek till vänner runt om <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229