Jag vill bara vara älskad för den jag är

Det har fortsatt ljudas av dörrknackningar på min ryggtavla, med påminnelser om vem jag jag är.

Det är mycket jag i slutet av gymnasiet började säga hej då till, ignorera. Jag slutade acceptera delar av mig, för att passa in på en skala.

Som en parantes i denna text, jag redan nu anar kommer bli relativt flummig och djup, har jag under största delen av min barndom mått bra. Det var först under tvåan på gymnasiet som jag nu i efterhand kan fråga mig, what tha fakkk hände där? Det var där det bröt ut ordentligt.

Varför ville jag inte vara jag längre?

Där någon stans började jag förtränga delar om vem jag var, eller vad som gjort mig till mig. Jag ville inte vara KONSTIG/SKUM längre, som faktiskt jag helt ofrivilligt blivit kallad. Liksom med glimten i ögat, från de som sagt det - men det har tagit, så in i helvete.

ATT jag inte längre ville vara jag , gjorde att jag skapade påhittade drömmar. Drömmar som fanns i ett scenario där ”ideal-greta” var skapad. Självklart var detta också den del av mig, men det är inte hela jag.

Alla mina drömmar har varit Xtremt svåra att nå, jag har varit tvungen att försöka nå en JÄVLIGT hög ribba för att kunna ge mig själv bekräftelse, och duga i mina ögon. Speciellt eftersom drömmarna i sig bekräftade ”ideal-Greta”. Eftersom ribban legat ish 8298217 meter för högt upp, har jag istället, sedan jag var 21, gett mitt allt och ändå känt mig ganska usel.

Förstår ni ?

Men, vi kommer till en vändning!

Jag minns inte vad jag skrivit på instagram, vad jag skrivit här eller vad jag har tänkt, men jag har senaste tiden mött vad JAG vill göra, sett vem JAG är, utifrån alla delar, både utifrån det stora men också det lilla.

Det är som att de små dörrknackningarna; i form av att passera min gamla skolgård, klappa en hund, och höra om det gamla sommarlägret jag brukade vara på - gjort att jag sett, accepterat och faktiskt känt villkorslös kärlek för vem jag egentligen är.

Jag har liksom nu känt en sorg över hur jag inte velat acceptera mig för mina blessings AND curses. Vi är ett paket. Jag är ett paket. En helhet.

Detta har varit en helt sjuk överfallande känsla som var dag åter gör mig till ett barn, var dag gör mig så jäkla sårbar då jag kan bli så känslig över den som kanske inte älskar mitt hela paket, och var dag bara gör att jag känner mig avslappnad som bara den.

Vi alla är värda att älskas och inte minst av oss själva.

I ett kommande inlägg ska jag skriva om mina nya mål i anknytning till vem jag lever i att vara nu.

Kärlek till dig som kommit hela vägen hit.

ps. detta är foton för ett samarbete med Chiquelle . Kommer med andra ord en rabattkod osv på min instagram inom kort, så håll utkik <3

Gillar

Kommentarer