Känslan

Igår, ni vet hur jag kände, och mådde då - eller ja, framförallt mitt hjärta, det låg i smärta. Jag hade sovit kanske 5 timmar, gråtit i desto fler, knappt käkat pga klumpen som stod i vägen och och tappade bort mig i vad jag skulle säga om vart annat. Jag åkte som jag mig bör till kontoret, ringde mitt första och vänskapligt enda telefonsamtal till Ellen, lät några fler tårar rinna för att sedan ringa på porten.

Ett skumt sammanträffande är så att jag numera jobbar på samma adress som min förra agentur, då Elite, nu MP, bara en halvtrappa under. Det är ju såklart många av de som jobbar där som kommit och gått, men en som är kvar, det är Lina, hon var min huvudbokare och kämpade röven av sig för mig. Varenda agentur jag haft har jag henne att tacka för, och när jag var sjuk i Kina var hon så involverad och lugnande nog både mig och mina föräldrar som nojade sönder av att se mitt lättare gröna ansikte gråtandes i FaceTime-kameran.

I förrgår efter händelsen, som skedde så sent, hade jag inte riktigt någon att prata med sådär 1 på natten, och eftersom jag börjar tidigt så hade jag framförallt inte hunnit träffa någon innan jag kom till jobbet, men när jag står utanför kontoret så är Lina den första jag möter, och utifrån den trygghet hon varit för mig var det så jäkla skönt. Kramar och styrka.

Om något som jag lät mig, är det att tanken är det mest avgörande för hur vi kommer må. Vi skapar en tanke utifrån händelser, och detta signalerar (tack gode gud) signaler till kroppen. Hjärnan vill bara hjälpa oss överleva. Om ditt huvud säger dig att "jag tror jag dör jag klarar aldrig detta", klart du upplever PA NI K. Det är ju kroppens värsta senario och FETT evolutionärt ogynnsamt.

Liksom, jag känner nu, typ exakt 36 h efter att jag börjar acceptera vad som hände - och med det tänker jag på att då var då, nu är nu och sen är sen.

Gillar