Mer av min historia - vill hjälpa dig med ätstörningar, men är du för känslig så ska du kanske vänta

Jag har nämnt det förut, men jag har svårt att veta vilka av er som är nya läsare, och vilka som är oldies, så jag kommer ta upp delar av samma visa flera gånger om även om jag också försöker fördjupa mig - men det var 2013 jag började få en ätstörning. Jag minns hur mina föräldrar så många gånger frågade mig "Vad hände där mellan 2an och 3an på gymnasiet egentligen?" och även då undrade de varför jag inte ville göra samma saker som innan. För jag ville inte göra någonting. Jag var så sänkt, och kom på bortförklaringar till allt kallat: kul och ett liv.

Jag minns den dagen vi var på middag hos familjekompisar och vi fick rågbrödssnittar till förrätt, de var typ 2*2 cm stora, och jag hade sån sjuk ångest. Jag gick in på toaletten och försökte se efter om detta hade gjort mig tjock eller mindre smal i alla fall. Det var en tung känsla. Jag var så JÄVLA rädd för kolhydrater, allt över 5 gram/100 gram var FÖR mycket. Blåbär låg i en jäkla riskzon...


Jag nämnde det i min instagrampost HÄR, men när skolsysters konstaterade att NU äntligen är du uppe på kurvan, efter år av att ha legat under, kom det så korrelerat med en extremt osäker period som 14-åring, att jag var ÖVERTYGAD att det var mina tjocka ben som gjorde mig till osöt och mer konstig.

Så var det givetvis INTE, men i min 14-åriga hjärna var det en sanning, bc, LAW OF ATTRACTION. Allt skedde så successivt - och kommande har jag ALDRIG skrivit förut, men när det blev som värst 2014 vägde jag 48 kg, och då är jag 180 cm lång. Det är alltså ca 16 kg mindre än mitt max. Jag vet inte om jag kommer ångra denna extrema öppenhet, men det känns som jag vill skriva ut det, och det är ärligt.Jag tycker ibland vi är för skygga med vår ärlighet. Det är en av mina sanningar. Under denna period var jag INTE stark. Inte som idag.

Nu kanske vissa känner att det inte sitter i siffrorna, och det GÖR DET INTE. Vikt och dylikt är en konsekvens av tanken. Sedan tillslut när kroppen sa emot för mycket och jag inte kunde motstå i samma mån som tidigare, så började jag gå upp i vikt. Jag hade panik. På utsidan såg allt normalt ut, men jag hade precis samma psyke, men med tappad kontroll. Jag både kände mig fulare och desto mer ute på öppet hav, och jag fick mina första panikångestattacker.

Jag får tårar i ögonen när jag ser till den balans jag hamnat i, den styrka jag byggt upp och den självkärlek jag nu skapar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna text inte ska vara triggande eller dylikt, utan jag skriver detta i mån att hjälpa en som kanske är i samma sits. Jag ser er dagligen på gatan.

Om vi återgår till dagsläget: Efter att ha tränat sprint ett tag, en träningsform där man principiellt ger ALLT, har jag nu två veckor på raken gått på Spinning puls istället.

Jag har mitt egna pulsband som är inställt på 200. Man brukar ju höfta på 220 - ålder, så enligt detta skulle jag ha 197. Hur som helst, har jag tidigare med samma pulsband kommit upp i 93% av maxpulsen, nu igår, då jäklar kom jag upp i 98%. Vid 100% ska man liksom svimma, eller ni förstår det är MAX av vad man klarar av.

Jag vet inte hur mycket ni hänger med på detta, men detta tyder på att man ORKAR ligga på en högre puls. Jag blir så lycklig av flera anledningar. Dels med hänsyn till min dröm att springa ett halvmaraton, men också för vart jag har befunnit mig.

Kärlek till er alla som hade tålamod nog att nå hit.

Gillar