min knytpunkt för alla kontrollbehov

Som vi vet vill jag jobba för och skriva för att vi alla ska bli BÄSTA BÄSTA versionen av oss själva, och nu börjar kapitel på min blogg där jag tänker fördjupa allt. Allt i dåtid, och allt om hur vi gör. Hur jag gör. Detta kommer bli en pirrig men viktig resa, och jag är mer än redo.

-----

Idag vill jag prata lite om psykisk ohälsa igen (gillar typ inte ordet men det heter ju så, men vill egentligen bara säga "en händelse), men inte utifrån de vanliga aspekterna, utan vad jag tror är min personliga knutpunkt, i alla fall något som kommer att utlösa en start. Jag tror allt som oftast det är flera sammanspelande aspekter som verkar för hur vi mår, då man också hanterar olika händelser olika beroende på vem man är där och då, men för att nämna något för er som vi inte pratat om, men som påverkade mig något extremt så kan vi skruva tillbaka klockan till 2005, jag var därmed 9 år gammal och gick i trean i grundskolan.


Det var en morgon lik alla andra och jag väcktes för att klä på mig, och sedan invänta att någon skulle komma och se till att det lagades någon frukost. I väntan på att mina föräldrar skulle komma ner till köket la jag mig på golvet, i köket filosoferar iväg. Mamma kommer ner, och frukosten ska precis börja lagas innan hon ser hur en spritflaska är borta i köket. Hon ropar på min pappa och frågar om han tagit den, vilket han givetvis inte har. Därpå ska hon hämta något i sin handväska, och vart fan är den?

Medan jag ligger i köket på golvet inser jag plötsligt hur köksdörren står på glänt, vilket jag säger till mamma. Då faller poletten ner och vi inser att vi haft inbrott. Många saker är borta, nyinköpta jackor, alla mina insamlade 10or för att nämna lite. Jag var helt skakad över vad som inträffat, mamma och pappa försökte hantera allt och ringde polisen. Och ja, för att runda av denna historia och komma till hur den påverkat mig så var detta såklart ingen större katastrof utan poängen är hur detta påverkat mig.


Tjuvarna hade ju alltså varit inne hos oss på natten när vi sov, vilket nog var det tuffaste. Efter detta inledde jag tvångsbeteenden vilket till sin start var att känna på dörrarna. ALLA dörrar på nedervåningen vilka är 5 stycken. Oftast inte 1 varv utan 2. Jag låg ofta i min säng, och fick gå upp för att be mamma eller pappa ta en runda till och checka detta. Det som skett här är ju alltså att jag blev extremt rädd, förmodligen skapade en upplevelse av att någon kom innanför min zoon då jag fortfarande har mycket av ett fält runt mig jag mår dåligt av att folk "inkräktar" på, och för att skapa lugn så hade jag programmerat i min hjärna att det är lugnt om dörren är låst.

Det blev ofta till att känna på dörrarna flera varv, och när detta inte hjälpte mot min oro (som därmed i grund och botten inte berodde på dörrarna) så började jag kolla spisen, gick alltid upp från sängen och satte mig i trappan och sneglade ut över köket för att se om något lyste. Nej detta gav inte heller tillräckligt med lugn. Stryjgärnet! Det kanske var på. Och hela lurade jag min hjärna att "om det är såhär är det lugnt", men det varade bara för en minut. Så vid varje skapad oro villa jag kontrollera något. Ni hör ju hur detta grundar för en ätstörning till exempel. Dörrarna är något som hängt med hela livet och gick även till dörrarna i huset. Jag kände mig helt enkelt inte respekterad om någon lämnade en dörr öppen. Det blev symboliskt, samtidigt som jag med min ADHD är väldigt känslig för ljud osv.

Nu är jag 24 år och jobbar med att känna på min egen dörr 1 gång. Det är svårt. Men jag kämpar på riktigt, för jag vet att detta klingar in till an dra kontrollbeteenden. Dem sammanlänkar då jag så länge sagt till min hjärna "om allt är under kontroll mår jag bra". Sjukt nog hör jag mig själv säga nu som liten "är allt under kontroll?", och kan inte minnas exakt i vilket sammanhang, men det är använda ord och som sagt min knytpunkt.


Vad har du för knytpunkt till dina oönskade beteenden? Börjar man lukta upp på denna knut så släpper så mycket annat.

Gillar