Modellivet - sparat från 2015

Ni kaanske vet att jag försöker skriva en bok, den handlar om egot och vem man är, mycket präglat av att jobba som modell. Hur som vill jag dela en del av denna text. Hade ni velat läsa en bok om detta?


2015.11.04
Jag sitter i skrivande stund på en yogamatta i en modellägenhet i Paris. I mig, infinner sig sig ett hav av känslor. Känslor som måste ut. Som måste ventileras. Det jag känner och erfarar, kan jag skriva mitt namn under att mer eller mindre var enda modell upplever, men som ingen vågar erkänna. För det är sant. Om man talar ut, förstör man med stor risk sin karriär. Man får tugga och svälja, krama en kompis hand och bita ihop.

Jag skriver för att kunna låta dig som läser detta, få insikt i ämnen som ofta bevaras i det dolda. Många gånger när man bemöter en negativ händelse, känns det enbart negativt. Man sitter ofta med händelsen i sin ensamhet och låter den eskalera, som jag på ett vis gör nu, samtidigt som jag å andra sidan låter mina tankar måla dessa sidor med ord, precis som jag i andra lägen låter känslorna måla tavla efter tavla med färg. Det är lätt att glömma att det som stundvis hugger i brösten och krampar i magen inte enbart medför smärta, utan även visdom, lärdomar och erfarenhet.


Paris, en fantastisk stad, med en romantisk och vänlig känsla, från husknut till torn, från bro till kafé. Överallt springer det runt Parisare med en baguette under armen. Jag bor i övre delen av Paris, lite under Montmartre. Läget är helt perfekt. Lägenheten är mycket fin, typiskt fransk i stilen med vitt krus i taket. Stuckatur heter det. Som en romantisk saga.


I lägenheten bor fyra tjejer utöver mig. Trevliga absolut, men desto längre tiden går fylls jag av insikten kring det snäva intresseområdet. Att bli smal(are). Jag fick här om dagen beröm för min promenad, men blev ändå ifrågasatt varför jag inte istället sprang, då förbränner man fler kalorier? När jag sa att jag inte promenerar för att bli av av med kalorier tittade ryskan konstigt på mig, viftade med handen och skrattade till. Jag kunde se hennes inre reaktion lysa igenom. Hon tyckte jag var så korkad. Lite senare stod jag på min yogamatta i sovrummet och gjorde armövningar men blev åter igen ifrågasatt, och tipsad om att istället göra något åt mina ben.

Träningen är bara en del. Mat existerar, men knappt. En liten yoghurt här, frysta grönsaker där, men inte någon direkt mat. Ibland när jag jag kommer in i badrummet, känner jag doften av spya. Är det vad dem gör i duschen? Kanske är det sunt för mig att se, för det var ju inte en precis inspirerande livsstil. Det är så lätt att andas och leva branschen, och säga att alla fördomar är fördomar, men det är de i regel inte. Eller jo, all lyx, det är en osann fördom, men i övrigt hade ätstörningar, droger, depressioner, lika väl kunnat vara bifogade undertitlar på Wikipedia i sökningen ”att jobba som modell”. Det är och kommer sannolikt vara en del av modellvärlden tills fler är villiga att ändra på sig.

Bekräftar man som modell hur uruselt man behandlas, hur man liksom sugits ur sin identitet, samtidigt som de likt pedofiler behandlar en som en docka, så är det närmast givet att karriären är förstörd. Vad har man då? När man väl lagt sin identitet i en annans händer?

Ingen i denna bransch bevittnar sanningen. Jag kan säga att detta inte är enkla ord att stå för. Jag har levt utifrån dessa regler och medger i denna text att jag en gång blivit så svag att jag låtits domineras av en annan. Annars hade jag aldrig upplevt det jag upplevt. Mitt ego och bekräftelsen blev viktigare än att bara vara jag.

Gillar

Kommentarer