När man inte accepterar att min nite "når" sina för höga förväntningar

Igår hade jag mycket att göra. Ni vet en sån dag när man går upp lite försent, och så börjar allt snett. Så var det för mig, och för första gången på ett bra tag kom jag in i en riktigt jobbig spiral som byggde på en förening in i dagen + för höga ambitioner + en ikke nöjsamhet kring att inte lyckas.

Så klockan tio skulle jag ha redovisning. Där innan ville jag förbereda den, dammsuga och prata med er här. Jag kände liksom att jag verkligen var tvungen att dammsuga för att kunna koncentrera mig och känna mig till ro. Halv tio börjar jag dammsuga, torka och känner mig lite pressad, inför presentationen och i att hinna. Fem minuter innan vi börjar zoomen lyckas jag skvätta ut kaffe över dator och känner liksom tårarna tränga på bakom ögonlocken, samtidigt som jag bygger upp en känsla av besvikenhet över min negativa spiral, att jag spiller kaffe för att jag är stressad och att jag ens är stressad.

Jag har lektionen, presentationen och har ett jobb jag planerat in att filma över eftermiddagen som ska vara den enda soliga dagen på hela klart.se. Jag fixar mig, känner mig fortfarande "efter" i schemat och kommer ut för att böja filma. Utomhus upplever jag i stunden som enda lösningen till ett funktionellt ljus. Ljuset har redan börjat gå ner och jag vet att jag har max 2 h innan solen är nere.

Jag kommer till platsen jag tänkt ut varpå det är massa barn ute som leker, så det låter ju såklart, vilket påverkar film. Dessutom börjar de spela musik i kyrkan och en tant kommer och ska stå i närheten. Jag börjar filma men under tidens gång blir det bara kallare och kallare och jag har liksom bestämt mig för att jag ska klara filmandet men börjar bli blå och se kall ut vilket förstör för mig.

Helt naturliga hinder egentligen, som man bara får ta och räkna med men i min sämre dag blev jag satans frustrerad.
När jag kommer hem och in igen frågar Gurra om det gick bra, och trots att det inte gick SÅ dåligt, utan mer att jag önskat att jag hunnit mer svarar jag "nej". Som att mina "demoner" vill peka ut allmänt att det gick dåligt. Liksom, som de vill trycka ner mig. Plötsligt inser jag att jag råkat ladda upp mitt "dåliga" utkast och där får jag en panikattack. Liksom panik panik jag känner mig jätteledsen och ja, gråter, medan Gustav är världens finaste och egentligen guidar mig igenom varje andetag, och efter det hela är jag helt tömt på energi. Helt matt.

Vad som hände var att jag helt enkelt hade för höga förväntningar på mig själv och har bestämt mig för att jag inte kan sluta om jag inte är klar. Vi är inte våra prestationer. Nu har jag tänkt över detta, ibland är det bara sånt som händer.

Gillar

Kommentarer