nothing is constant (but love)

För fyra dagar sedan var det exakt ett år sedan jag slutade på Hollister, alltså va? Jag var faktiskt tvungen att tänka i en loop - "var det inte två år sedan?" men nej, det var det inte. Det känns som ett annat liv. De vänstra bilderna är tagna för ett knappt år sedan. Aug/sept. Ibland tror man att allt står stilla, men då är det bara att titta tillbaka och se att man inte alls står på samma plats som innan. Eller lustigt nog står jag ju bildligt på exakt samma plats, men ni förstår. Livet är en resa och vi färdas varje dag, varje minut, varje sekund. Till och med denna text ser jag som en bit av min resa. Någonstans vidare kommer man. Ord leder till ord, som bildar meningar, som bildar budskap. Ni förstår.

Sedan ett år tillbaka har jag slutat på Hollister, börjat jobba på slash.ten, mest Ideal på Arlanda och hängde på kontoret som assistentbokare. Nu står jag inför ett nytt jobb som börjar nästa vecka, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag är så taggad.

Jag är väl så gott som osminkad på alla bilder, men jag känner mig SÅ mycket mer som jag nu, från insidan och ut. Jag har fortfarande ångest då och då, men jag erkänna mina känslor för mig själv, och jag har nog bara att en enda panikångestattack detta år. Jag kunde vakna på natten och börja gråta det skakade i ryggen, tankarna bara snurrade och jag ville bara vakna upp på nytt, i ett nytt liv. Jag orkade nästan inte genomföra min kamp, men jag gjorde det, och kämpar fortfarande, men backen är inte längre lika tuff.

Jag gjorde då ALLT för att nå mina "drömmar", men mådde som en påse bajs. Nu känner jag mig 10000 ggr mer harmonisk. Jag känner mig mer som ett med mig själv och jag är taggad på att fortsätta denna väg. <3 alla ni som kämpar, fortätt. Och det bästa av allt är att det faktiskt är det man blir glad av och mår bra av som läker en.

Gillar