om att ha ADHD - försöker lära mig hantera mina rädslor

Ni vet ju att jag gillar att vara öppen och ärlig här. Detta är ändå min plats för att kunna ventilera. Som nämnt har jag ADHD, och med att ha ADHD kommer det en hjärna som kan snurra på. Vi som har ADHD var dåtidens jägare, som skyddade gruppen, som såg faror. Att se situationen bakom situationen. Vi som kunde förutsäga.

Positivt: man förstår vad som ska hända när man tänker objektivt, man ser mycket komma på sikt och kan liksom lite se in i framtiden. Så upplever i alla fall jag det.

Negativt: Det är vad vi kallar "negativa tankar" som räddar oss. Ni vet "oj vad är detta för livshotande prick jag har på kroppen?". Och det är just dessa tankar det är vanligt att ha mer utav. Känner ni med ADHD igen er? Detta är i alla fall mitt stora problem, att jag ofta ser faror. Redan som liten kunde jag rycka till när jag gick över övergångsstället, vilket var ett resultat av att hjärnan signalerade "akta så du inte blir överkörd", och det är inte sällan jag får panik i min ensamhet över något jag tror är cancer utan att våga säga det till någon, i rädsla att få det bekräftat.

Okej nu vill jag berätta att jag försökt ta tag i detta. Idag har jag pratat med psykiatrin och vi ska börja boka möte för att se vad vi ska göra åt detta, och det känns så bra. Min hjärna har svårt att skilja på verklighet och tanke. Eller liksom, vems har inte? Hjärnan agerar på våra tankar utifrån vilka vi producerar. Men om jag tar ett annat exempel: det finns ju sånna blommor som fångar in flugor. Alltså sånna som reagerar på att något landar mellan bladen, vilka gör att bladen trycks ihop. Den har dessutom "tänder" som egentligen bara är som tjockare grässtrån. Okej, när jag var på Ulriksdals blomhandel skulle jag försöka hålla fingret mellan bladen, och denna blomma är alltså ca 2 cm stor. Vad som händer är att jag börjar storgråta. Jag upplever panik över de två bladen mot mitt finger fast att jag vet att inget är taggigt och att det är EN VÄXT. Liksom HUR kan man vara rädd för en blomma. Det är liksom två tunna blad som lägger sig lite mot fingret. Det skapas inge ens ett tryck, och ÄNDÅ har jag svårt att bortse från att det ÄR en blomma då det SER UT SOM ett gap. Det blir en så tydlig metafor för hur min hjärna agerar på bildliga tankar. Att den har svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Ville bara dela detta. Känner någon igen sig?

  • ADHD

Gillar

Kommentarer