Vecka 20 hej magen

Plötsligt är vi inne i vecka 20. 19+1 som man säger på graviditetsspråk, och jag njuter riktigt av att ha kommit hit. Allt känns så nära. Även om man blir tung osv mot slutet, så är målet ändå nära då. Man har sin gåva runt hörnet. I början är den så kallade "belöningen" väldigt långt bort, samtidigt som jag var så sjukt trött, lite illamående och gråtig. Jag kunde börja gråta av utmattning vid försöket av att gå 2 km haha. Sedan ser man ju inledningsvis nada på magen eller liknande. Det är liksom inte de härligaste symptomen som gör sig till känna i början.

NU hörni, är det ett annat liv. Jag mååår bra, jag orkar träna igen, jag orkar gå, och får dessutom främst tecken om att det finns ett liv i mig, genom att det känns lite i magen, och inte minst, att den syns. Pja, man får ju räkna bort de kommentarer om att man ser helt ogravid ut, de kan sätta igång lite noja. Dessutom ska jag ju inte föda imorgon? Hoppas jag hihi. Efter några stycken som menade att det måste vara "kort gånget" eller att det "inte syns" bokade jag en tid hos barnmorskan för att lyssna på fosterljud. Det var med blandade känslor då det inte är säkert att man skulle kunna höra fosterljud redan då, vid de skedet även om Snurpsson skulle leva, men jag tog chansen och blev så lycklig när jag kunde höra lilla hjärtat slå.

Jag förstår att alla vill väl och förmodligen är syftet att ge en komplimang, så tar inte alls illa upp, men dessa satte igång en liten stress i mig. Det handlar inte om att folk gör fel, utan att man som gravid lever under en ganska stor ovisshet. De enda man har att gå på är om det känns något i magen, eller om den växer, och då när folk menar att den inte syns undrar man ju om hela graviditeten stannat av. På tisdag har vi rutinultraljud, ska bli så spännande. Sedan ska vi med våra familjer avslöja om det är en pojke eller flicka veckan efter så det kommer bli höjden av spännande.

PoK

Gillar