Din kärlek till dig själv bör inte ha några villkor

Idag vill jag ta upp om en tanke som jag pratat framförallt med min brorsa om, och nu när vi tog dessa bilder även med Lina bakom kameran.

Jag kan väl minnas våra semesterdagar, i stunden då mamma fotat någon fin byggnad, varpå det visat sig att jag synts i samma bild. Jag har blivit så arg, ledsen och besviken för att jag alltid upplevt en stor förvåning över "ser jag ut sådär när jag inte är förberedd?". Jag har hängt upp en stor del av min känsla på hur jag sett ut i bilden.

Många gånger har det handlat om benen. Benen har alltid varit mitt största komplex, och den plats där jag söker mitt värde. Ser min hand konstig ut, VEM bryr sig, men BENEN, oaaaa, då går det inte. Det är tydligen något min hjärna bestämt.

Det pratas mycket om att älska sin kropp, och jag håller med, det ska man göra. Det är magiskt vilka möjligheter den ger oss; röra sig, uppleva, sensationer, osv. Det är värt att uppskatta.

Jag tycker dock detta tenderar att bli lite snett och har själv har hamnat i att jag älskar min kropp på villkor att mina ben ser ut på ett visst sätt, att jag är vältränad och att jag har ok hy, för att dra några exempel. Så länge alla dessa yttre faktorer stämmer, rullar livet på. Jag tycker absolut att man ska kunna eftersträva att trimma kroppen och liknande, men inte för att finna sin lycka. Man bör inte stå i ett ångestläge och tänka att OM jag går ner 5 kg blir jag glad.

Allt som handlar om att basera sin lycka på en yttre faktor är instabilt då det inte är konstant. Min kropp KOMMER att ändras livet ut, säkert både till det jag idag definierar som det positiva och det negativa, och det känns ju tråkigt att veta att denna kurva också ska få motsvara min ångestkurva, när jag egentligen kan VÄLJA att älska mig för det som är konstant, min inre energi, min själ och det som är jag. Förstår ni?

För att återgå till början av inlägget pratade jag med Ludde om att jag nu faktiskt släppt på mycket jobbiga beteenden och negativa tankar kring min kropp. Att jag nu känner mig tillfreds. Det är ju trevligt, men han gav mig en tankeställare när han fick mig att inse att det är FÖR att jag känner mig mer tonad jag känner mig tillfreds. Det har liksom blivit ett villkor för acceptans. Detta ska jag ändra på.

Jag menar, när jag var i mitt större format, var jag i en sjuk obalans, så även min hjärna betingar denna "större kropp" som något negativt, då den vet att jag dessutom mådde skit under tiden. Men det är ju inte FÖR att jag var större min kropp mådde skit, tvärtom. Det var för att jag mådde skit som kroppen kom i obalans och blev större. Att jag var större är sekundärt, och en annan gång kanske den större kroppen är läget där man mår absolut bäst, och då är det ju synd att man redan definierat detta som något negativt. Det blir ett sätt att begränsa sina möjligheter, att bestämma att jag vill vara kyckling, och det är på speciella villkor.

Nu ska jag sluta att sätta villkor på hur min kärlek till mig själv får komma fram, jag vill finnas vid min sida oavsett tjocklek, ben eller hy.

PEACE OUT

Gillar

Kommentarer

Folke
Folke,
Vill tipsa om min hemlighet: https://invite.bestsecret.se/VZS-8D3-K3M?c=se&utm_campaign=copylink_invitation&utm_medium=copylink&utm_source=invitation&utm_content=registration <3
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229