Hur man går från ätstörning till ätstörning istället för att må bra

Det är ofta men generellt pratar om att saker är lugnt OM något ser ut på ett visst sätt, men ska jag säga; där gör vi en tankevurpa. Allt ÄR lugnt och det ser ut precis som det gör. Att må bra FÖR att man har ex ett bra jobb, eller liknande, lurar hjärnan att tro att detta är ett villkor för vårt välmående. Jag hör många säga att "om hen gör så, blir jag ju arg", och inte heller detta behöver ske. Vi måste inte bli arga för att någon beter sig illa. Vi kan bara välja att inte bry oss, inte inkludera dem i vår zoon. Det är inte omgivningen som avgör vem vi är innerst inne. Ni börjar nog se den röda tråden, att vi sätter upp villkor för våra tankar.

När det kommer till ätstörningar har jag hittils lyft tiden jag var smalast, när jag hade gått ner mycket i vikt. Det är lätt att fokuset hamnar där, och tro att det är där "problemet" sitter. Det orsakade tuffare fysiska konsekvenser. Men, detta var alltså tiden jag följde mina regler, och hade strukturerat om tillvaron såsom att OM jag gör si och så, då är allt lugnt. Allt mitt psykiska välmående baserade jag på faktorer som att om jag inte äter lunch, kännas det bra, om jag inte äter kolhydrater, känns det bra, osv. Berättar man detta för hjärnan, är det klart att den kommer att regera på förbudet likt ett hot, och signalera NEJ NEJ NEJ, detta går inte! Så man följer sina plikter. Dessutom har man nog byggt upp detta regelverk av en anledning, vilket sannolikt är för att man inte mår bra i grund och botten. Så var det i alla fall för mig.

För att dra förloppet snabbt är det som hänt att: man mår dåligt, hittar "lösningar" på att må bra, följer detta och luras att dessa är essentiella för att vi inte ska må skit.

AJ AJ AJ, vad synd att min lösning var så ohållbar att den fick halva min kropp att lägga av. Smart Greta. Jag förstod att denna "lösning" inte gick att använda, och när jag successivt släppte den fick jag åter möta all min ångest. Ångesten som inte egentligen löstes av mina regler. Lösningen är temoporär, jag hade inte ångest när jag förhåll mig, men reglerna var tuffa.

Det jag lite vill komma in på är att TROTS att jag sedan gick upp vi vikt, blev normalviktig, så mådde jag psykiskt dåligt. Jag hade fortfarande inte tagit itu med att älska mitt inre, nu mådde jag dåligt FÖR att jag mådde dåligt innan OCH gick upp i vikt, vilket min hjärna hade lärt sig var en dödssynd. Jag hade kvar konstiga matbeetenden, vilka kunde vara att äta så lite som möjligt på dagen, för att spara till kvällen - detta är ju som bäddat för hetsätning. Och även där touchade jag. Jag var SÅ hungrig och fick svårt att känna mig mätt, och detta ledde mig även in i ett mer bulimiskt tillstånd. Här var jag ju normalviktig men min hjärna var mer tvättad än någonsin, jag levde med en klösande demon och vägde hela att inte ha ångest mot att inte förstöra kroppen.

En plåtning från då som jag dock ÄLSKAR! Känner framförallt att högra bilden här symboliserar hur jag kände.

Credits

beauty editorial for KODD Magazine / "girls night in gone wrong"


photographer ELLEN SIMONE

makeup artist EMMA STOCKMAN

models GRETA DILLÉN /slash.ten models/ and IDA LARSSON /direct/

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229