Man kan bära ångest, man är inte ångest

Jag har så få ord men så mycket att säga, så förbered dig redan nu på ett riktigt rörigt inlägg. Det är som att jag vill stirra med min blick rakt genom bilden in i dina ögon för att skapa kommunikation, för jag får fan inte ut ett ord, eller bokstav egentligen. Det är därför jag nu inledningsvis skriver om mina försök till att utrycka något, istället för att ge uttrycket i sig. Precis just nu vet jag bara att jag spenderat denna kväll många tårar rinnandes längs mina kinder, och i här och nu vill jag försöka sätta ord på detta, men det är också ett sökande efter en definition på vad som känns. Som att jag säger mig själv 'att om jag bara visste vad som var "fel" skulle det kännas bra' men det är inte så ångest funkar. Känslan är där, och där och kvar där tills man fattar att den är ofarlig och inte existerar på riktigt, och då finns inte längre någon att lura.

Vi får ångest för att vi är rädda, och allt vi är rädda för ska hända, kan hända, men kanske inte händer. Vi vet inte och vi måste leva med det. Man får acceptera det som är istället för att beskylla sig själv bära en känsla. Oj det är jag fan bäst på, att ha ångest över att ha ångest. Besvikelsen över att inte ha kommit längre. Jag vill acceptera det som är.

Man kan inte hela tiden vänta på något icke existerade ideal, för att nöja sig med sig själv. Jag är mitt ideal med mina brister. Är något tufft? Toppen, då vill något säga mig något. Det är ett meddelande. I timmar har jag suttit med ett glas vin och pratat med en kompis om vår existens, vad vi är. Universums oändlighet och vår energi. Det var en resa bortom kroppen, och bortom världen. Plötsligt var mina blå väggar, mitt bord och min tallrik bara luft. Greta är en ettikering på vem jag är och vad är jag. Vad blir man om man tar bort tankar, idéer, hur vi är formade och alla kopplingar, allt vi gillar och allt vi definierar oss utifrån? Sluter man ögonen och tar bort allt detta sker ändå någon typ av upplevelse. Det är sjukt invecklade frågor jag var tvungen att nosa på, för att framförallt förstå att jag inte ÄR min ångest. För vad är ens det? Ja, en känsla som jag haft mycket i mitt liv som kommer från en rädsla om att inte kunna kontrollera omvärlden och tro att man ska förlora sig själv utav vad den innebär.Så är det inte. Du är alltid där oavsett vad som försvinner. Energi är konstant och du är energi.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229