Mitt största problem som hade kunnat försätta mig i vilken skit som helst

På senaste tiden, i dagarna som passerat har jag fått ytterligare, vad jag skulle benämnt som ”sjuka” uppenbarelser, förståelse för varför jag har varit som jag varit, och gjort som jag gjort - och kanske är ni, du, någon att känna igen.


Hjärnan den gör rätt. Den vill skydda oss. Tänker vi att ”shit jag tror jag dör” kommer kroppen utgå ifrån det och göra det den behöver göra för att skydda dig. Hela tiden vill hjärnan skydda dig och kommer skicka signaler till din kropp, dina organ, för hur den skall lösa detta, hur den skall respondera. Vi kan alltså inte styra hjärnans signaler, MEN vi kan styra tankarna, andningen - vilket läge vi försätter hjärnan i. Tänker vi att allt är lungt, och tror på det, SÅKLART - kommer kroppen också stå kvar i ett lugn.

Så många, inklusive mig själv, ÄR offer under sina känslor. ”aha och då får jag hjärtklappning, aha nej då blir jag arg” osv. Du kan hjälpa detta, du styr grunden för vilket utlopp som kommer till att löpa.

Jag har låtit det löpa fritt. Jag har låtit hjärnan och kroppen reagerar, gett min kropp signaler och tillslut har det blivit lite vad kallat fakkat.

Såhär har det sett ut: någonstans i mellanstadiet när jag började känna att jag inte dög för vem jag var (förtydligande; andras reaktioner mot mig fick mig att tänka —> känna att jag inte dög som jag var), så började jag uppleva att jag villa ta makt över situationen. Jag ville vara annorlunda än den jag då såg mig som och vad var väl lättare att förändra den det yttre, där började jag med andra ord få en lättare matfixering.

Som vi också pratat om bröt denna ut när jag var 17-18 i någon typ av rejälare ätstörning, och inom att leva i denna kände jag att allt var lugnt och att jag var okej. Jag kände mig nog mer duglig. Som vi alla förstår är ju en ätstörning inget hållbart tillvägagångssätt för att man ska må bra, kroppen kommer att säga ifrån, och det gjorde den. Det var att tappa hår, det var att ha gula händer (ugh vill inte ens veta hur detta stod till där inne), det var att inte ha mens och listan kan göras lång.

Jag började äta mer, och eftersom jag tidigare bara flytt från mina känslors ignorerat dem, så var jag lika ”trasig” som innan men bortom kontroll. Mitt enda verktyg för stt hantera mig, min ångest och allt var att käka för lite, och nu har jag samma jag men käkade. Jag kände mig helt ohjälplig. Ärligt talat hade jag under min ”ätstörning tid” känt mig som en väldigt bra människa, ångesten störde inte.

Dock visste jag hur bra jag mår när jag är produktiv, och jag började nog söka min duglighet i att vara produktiv istället! Shit vad jag inte kom på detta förens för någon dags sedan. Jag har alltid värdesatt mig själv utifrån mina prestationer, och efter att mellan vara 20-22 år gammal och ha levt i ett kaos av att inte fatta hur jag ska hantera något blev jag för ett år sedan sjukt prestationsfokusersd. Eftersom jag inte längre var smal som en pinne, hade helt olöst ångest hanterade jag den genom att nu ska jag faan ge allt!

Jag hade tidigare bara nosat på detta men förra året när jag jag tror kroppens balans kaosade som mest, så bara sög jag åt mig möjligheter att prestera. Jag tror deg var därför jag försatte mig i en situation där jag hade 200 utlovade procent, + plugg. Dessutom kände jag mig bara desto mer otillräcklig med tanke på att jag underpresterade nästan överallt. Jag orkade inte. Jag kom där och då till insikt om att ÄVEN som jag når allt mina drömmar och mål, så känner jag mig inte lycklig. Hemskt scenario. Vad kämpar jag för?

Jag slutade med inprincip allt då jag insåg att min enda längtan var att komma bort. Jag är väldigt livsglad och hade aldrig vågat uttrycka det på något grövre sätt än att jag ville vara helt onåbar. Om så det var ett sms från min egen mamma fick jag hjärtklappning, och jag älskar henne.

Min kontenta är att samma anledning som att jag en gång haft egg ätstörning beteende, har varit anledningen till stt jag nästan gick in i väggen, och TÄNKER jag inte om, så skulem detta kunna orsaka vad som helst. Vi kan styra våra tankar, om vi bara väljer att inse detta.

Nu när jag mår 10000% bättre, har jag större glädje, är mer vältränad en på en lång tid och har faktiskt inte ångest 24/7 även om den fortfarande finns väl lättillgänglig.

Jag som sen jag var 14 egentligen bara velat vara i balans har inte förstått förens 10 år senare att det är glädje som föder detta. Förut hatade jag många delar av min kropp, men ajg tycker faktiskt den börjar se riktigt bra ut haha.


Puss

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229