Modelllivet del 2 - min dagbok från 2015 - som en brottsling

Min stora dröm med dessa texter är att skriva en bok. Nu kommer vi hoppa vidare in på del 2, och jag kommer att ta det hela lite ur sitt sammanhang av två anledningar: 1, kan inte publicera hela "boken" på bloggen ;), 2, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur jag ska förhålla mig till att människor som är "med" i boken faktiskt är levande varelser som också potentiellt kan komma och läsa dessa texter, hm.

Jag vill liksom förmedla min upplevelse och känsloliv, men jag vill inte skapa något drama. Jag har nog förlåtit alla som jag någon gång har låtit såras av. Jag skulle kunna ta en kaffe med de flesta och tycker egentligen folk är trevliga. Eftersom att jag som modell lyckats bli en aning hjärntvättad av branschen, förstår jag att det han hända andra också.

Jag har ju personligen varit i en enda annan position i denna bransch, och det var som bokare, och plötsligt förstod jag hur svårt det var. Liksom wow, de som klarar att vara bokare ändå? Man har VÄLDIGT många trådar att hålla i och vi alla tenderar hysa liiite agg när det blir för mycket.

Anyway; nu tillbaka till hösten 2015 igen.

Denna del handlar bara om känslor, ett stormande hav. Texten innehåller en hel del metaforer.

"Jag vet att jag är ute på så djupt vatten, och nära på att drunkna. Krisartade tankar skär längs ryggraden in i benmärgen. Jag vill bara krypa ur skinnet, men det går inte. Jag är fast. Så jävla fast. Mina handleder är fängslade, och nyckeln är bortom synhåll. Att fängsla sig själv i en position att vara obekvämast av världar, veta att man har nyckeln inom sig, och välja att likt en fånge fortsätta vandra mot hålan bakom lås och bom. Mitt inre rivs itu. Med den största yxan känns det som någon hugger i ett öppet sår. Bomen slås ned och den visuellt obefintliga nyckeln vids 87 varv åt helvete för att sedan kastas i ett bottenlöst rör. Den känns så långt bort. I bröstet är det som någon placerat en stor tung sten. Precis i denna stund, känns allt helt värdelöst.

En sorgsen portion av linser, ägg och broccoli jag under tiden stått och lagat åker direkt tillbaka in i kylen. Det är en blockad över halsen som inte låter något annat än sorg uppfylla mitt inre. Gråten kommer som en våg över mig. Klumpen i magen som jag tidigare bearbetat med kärlek fyller ut precis varenda cell i min kropp. Det känns som någon dött. Eller är det kanske jag själv?

I egen välvilja ringer jag till en svensk kompis som också är bosatt i Paris, och vi möts upp på KB, mitt favorithak. Hon ger mig värme och energi, men precis ingenting kan i denna stund lösa det som kändes som en halv själ. Jag känner hur koffeinet likt en drog intar position i kroppen och lyckas generera någon typ av lycka."

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229