Molnet som seglar iväg, hålet som blir helt,

Hej mina kärlekar <3 Det känns som att jag alltid ska komma hit och snacka om mina uppenbarelser, men dessa kommer en efter en, och dessa vill jag GIVET dela med er som faktiskt tar er till denna blogg.

Senaste dygnen har varit MYCKET speciella. Jag byggde ju upp en så total ångest, men ok, förstod i efterhand att det var en härligare variant av PMS som brukar förklara många av mina känslostormar. Även om man vet att det är PMS är det dock svårt att känna att detta "lagar" det icke existerande hålet inom en. Det blir lite att "aha jag kanske hr PMS men jag känner inte mindre ångest för det", precis där och då. Hur som hest så har jag ju dragit in er i min utomkroppsliga vistelse som jag inledde i lördags kväll, och att jag kunde komma tillbaka till mig igen med att bara vara JAG. Jag, som är min själ och mitt inre. För många av er låter detta säker flummigt, men jag talar om den delen av er som inte finns där för att någon annan gjort någon bestämmelse om vem du är, eller definierat dig, utan vad som är din kärna.

Hur som helst har jag haft det livet jag haft och oavsett vilka delar jag valt att belysa så har alla bidragit till vem jag är här på jorden. Jag har många gånger pratat om mitt liv som om det började när jag tog studenten, just för att jag då började skapa en mer definierad identitet och kände mig bekräftad i det. Men, liksom, det är inte som att jag inte fanns innan.

Under många år av mitt liv har jag spenderat mina somrar på en Ö som heter Ängsholmen, ett sommarläger. Det var liksom en självklarhet från första veckan jag hade varit där. Helt klart årets höjdpunkt. Jag tror jag var där varje år från att jag var ca 8 år till att jag hade min konfirmation där, vilket är sista året man kan vara där som deltagare. Jag blev lite avskräckt då jag kände mig ganska utanför. Just för att det var konfirmation var det inte bara de människor som brukade gå på Ängsholmen som var där, utan många som bara skulle gå på ett konfirmationsläger som kom i klunga. Att vara utanför har kanske varit en av mina svåraste känslor och största rädslor. Något år senare skulle jag varit ledare, men då jag kände mig både otrygg och ganska ensam på utbildningshelgen så bangade jag. Dessutom flydde jag faktiskt från att ha mattider som man har på ett läger. Nu så kom jag till insikt att VADFAN jag älskar ju stället, nästa sommar ska jag söka till ledare. Dessutom länger min brorsa där numera varje sommar och var ledare för de som ska bli ledare, coolt. Jag tror och hoppas även att några nära bandsomsvänner är sugna på att avverka någon period som ledare där tillsammans med mig <3.

Sedan igår hängde jag med Ludde hela dagen. Vi mediterade, shoppade, åt på subway, drack kaffe på Johan & Nyström och sen när vi åkte hem ville jag så gärna gå över vår gamla skolgård. Jag tror inte jag varit där en enda gång sedan jag gick ut nian, jag har ändå spenderat tio år av mitt liv på platsen. Det var liksom nostalgiskt att gå över. Helt sjukt och plötsligt fylldes faktiskt en lite större del inom mig, som kanske har varit i avsaknad på grund av min ignorans av min barndom. Plötsligt blev jag hel på två dagar, och nu känner jag känslan en pirrig känsla inom mig på grund av detta. <3 PUSS hoppas ni får en jättefin måndag. <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229