När det var som värst i min ätstörning

Godmorgon. Igår la jag upp på instagram ett inlägg om att behandla sin kropp väl, och idag vill jag därmed gå in på ätstörningar igen och igen ta oss tillbaka till tiden jag tror det var som värst för mig, fysiskt.

Som sagt, tiden när mitt fysiska läge varit som som sämst har inte(!) varit samma tid som mitt psykiska läge varit sämst. MEN, man ska inte behöva offra sin kropp för att inte ha ångest.

Det var värst precis efter gymnasiet, efter min första on stay som man kan åka på som modell. Innan jag åkte iväg så hade mamma varit orolig och sagt att "du går väl inte ner MER i vikt nu", och jag vet att jag pratade med henne och allvarligt menade att "NEJ, absolut inte". Att väga 54 kg till att vara 180 cm var redan tillräckligt lite.

Vill säga OBS igen, och markera att JA jag blev mest troligt påverkad av att vara i en bransch där det är så mycket fokus på mått osv, men NEJ, ingen bad mig att gå ner här. Detta var mina egna "idéer". Mina bokare hade också innan jag åkte till Milano frågat om jag hade gått ner i vikt, och jag bara skrattade och viftade bort det. Typ "jaha, gud vad konstigt, WHups".

Jag hade ett ganska tydligt invant beteende på hur mycket jag tyckte var rimligt att jag åt och räknade "grejer", snarare än kalorier. Jag tänkte att en halv avokado, var en grej, kikärtor en, tonfisk en, rödbeta en halv, gurka 0. Så tänkte jag att jag kunde ha 2 grejer och sen grönsaker per måltid, och detta skedde två ggr om dagen + frukost. Frukost var ofta typ rivet ägg, riven morot, men fibrhusk, ägg, yoghurt, lite valnötter, ibland lite näskaffe PÅ hah och sedan lite jordnötssmör. Problemet här var att jag gick så sjukt mycket och kände att JA det hade varit trevligt med lite mer mat nu, men nej, jag var så fast om vad jag brukade äta, och var rädd att mer mat skulle göra att jag skulle gå upp i vikt. Många gånger vaknade jag på natten och var hungrig och jag minns verkligen att jag funderade på om jag skulle gå upp och äta en morot. Höfterna blev helt ömma och lätt blåa.

Efter en månad så skulle jag lämna Milano och åka till Spanien, till min familj och vår lägenhet. Jag minns hur jag möttes av ett väldigt förbryllat uttryck. Jag hade vägt mig någon dag innan på ett gym och minns hur jag blev chockad när vågens sådan "pinne" inte flög upp över 50, utan stannade på 48.

Nu har jag snott lite bilder från Sofies gamla blogg, hoppas ok babe <3, då jag kom på att hon hade lagt up en bild från just den dagen som jag minns jag hade vägt mig där. Här har vi i alla fall mig då, och sedan har vi även Mikaela - hon och Sofie är som är några av de finaste människor jag mött.

Hur som helst, när jag kom där till Spanien så hade kroppen verkligen tagit stryk. Mina händer var helt gula, och det kändes som jag tappade såå mycket hår. Jag hade ju heller inte haft mens på ett bra tag och trots att jag började "försöka" äta mer, så var det som att precis ALLT jag åt gick igenom mig på en gång. Det var många toalettbesök så att säga. Mina föräldrar så till mig att OM du inte ändrar detta NU, så kommer vi ta dit till ett sjukhus, så jag gjorde motvilliga små förändringar. Här har vi mig någon månad senare. Ja, jag var ju fortfarande mycket tiny, men ja!

Denna, resa, dvs i vikt osv, kan ha varit min livs svåraste och jag har fått kämpa SÅ mycket för att komma på banan. Liksom min förbränning efter detta var inte heller på topp. Det är aldrig värt att gå över vad som är hälsa. Vårat primära ansvar i livet är att vårda vår plats och oss själva, för att såsmåning om kunna ta hand om en annan person.

Jag är enormt tacksam att jag är på "banan" igen. Här har vi mig idag och jag har aldrig i hela mitt vuxenliv varit så stark och välmående som jag är precis just nu. Detta är också bara en början på mitt nya liv. Så sent som förra året, dvs högra bilden, hade jag fortfarande stora efterföljande effekter i kroppen, själ och huvud.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229