Våga

Nu sitter jag på samma plats som bilderna är tagna på, fast 12 timmar senare. Det är måndag, blåsten är stilla och folket har åkt hem. Hamnen måste av någon oförklarlig anledning vara våran absoluta favoritplats. Frukost, solnedgångar, bad gör vi alla delar i hamnen. Dessutom har de ett hopptorn, vart under det var prickig av maneter. Jag som insett att jag har en mindre fobi för maneter fick mer panik över maneterna än höjden, fram till dess att jag ställde mig där uppe på 5an, och dessutom märkte att jag typ var höjdrädd. Men, en tant här hjälpte mig att hålla i maneten, läs: hon grep tag i min handled; sa ”håll” och hällde över den medan jag fick tårar i ögonen av panik. Är ändå tacksam för det, för jag vill aldrig låta mina rädslor styra mig igen. Det är lätt hänt att avstå så fort något känns obehagligt, vilket gör att man successivt målar in sig i ett hörn. Att våga är också att avdramatisera. Vågar men ena vågar man andra. Så självklart slutade de hela med att jag hoppade från hopptornet, skrek som Tarzan och simmade med geléklumparna.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229